Cell och mineralsalter i sitt förhållande till varandra

av Elisabeth Schmitz

Biokemin uppstod mot slutet av 1800 – talet och nämligen från biologins och kemins gränsområde. Idag är den en självständig vetenskap. Den befattar sig med helheten av de kemiska processer i naturen. Därmed utforskar den cellhändelsens funktionella sammanhang, framför allt i livsprocessernas ämnesomsättning. Följden av denna utvecklingen var naturvetenskapens triumftåg, som delvis det på Började medicinska helhetstänkandet och den hittillsvarande farmakologin föll offer för. Även om kirurgin och vården vid olycksfall har åstadkommit och åstadkommer verkliga tekniska underverk, så har ju den materialistiska – mekanistiska uppfattningen av den levande organismen – framförallt vid bekämpningen av kroniska sjukdomar – hamnat i en nästan hopplös situation.

Vid sidan av denna vetenskapliga underavdelning finns den biokemiska läkemetoden som utvecklades av Dr. Wilhelm Schüssler (1821-1898) ”som en förkortad terapi” (1873), och som fördes vidare av Kurt Hickethier (1891-1958) och blev fullständig med ansiktsdiagnostiken.

Dr. Wilhelm Schüssler byggde upp sin biokemi på tre grundstöttepelare:

1. Biologisk princip: ”Den minsta livsenheten är cellen”.

2. Virchows påstående:”Grunden för sjukdom är den sjukligt förändrade cellen”. (Virchow: 1821 -1902. Grundaren av cellpatologin).

3. Moleschott’s princip (1822 – 1893. Fysiologi): ”Människan kan bara bli frisk, när hon har de nödvändiga mineralsalterna i den mängd som behövs och i rätt förhållande”.

Från de här grundstöttepelarna utvecklade Dr. Schüssler sina fyra lärosatser:

1. Alla sjukdomar uppstår av en brist på särskilda livsnödvändiga mineralsalter.

2. Genom tillförsel av de ämnen som fattas inträder läkning.

3. Tillförseln av de mineralsalter som fattas får bara ske i de allra minsta mängder.

4. Tillförseln av de ämnen som fattas får bara ske i en sådan utspädning, att övergången av de läkande mineralsalterna omedelbart genom mundhålans slemhinnor, svalget och matstrupen direkt sker i blodet.

Kurt Hickethier har tagit över de ovanstående stöttepelare och lärosatser och bearbetat och utvidgat dem.

Inom ramen av detta arbete intresserar framförallt två begrepp: Cell och mineralsalter samt Bådas förhållande till varandra.

Cell: Alla organ i människokroppen består av celler. När nu celler av lika slag med en särskild funktion samverkar, så kallar man denna cellgrupp vävnad (t.ex. nerver, skelett, muskler, fett). Cellen som livs och funktionsenhet består för sin del återigen av många detaljer: cellkärnan, cytoplasman, som omger kärnan och cellmembranen som avgränsar cellens innre mot omgivningen, men som också är genomsläpplig för ett utbyte innifrån och ut och tvärtom. I cytoplasman (jämförbar med en svamp)befinner sig många cellelement. Dessutom innehåller cellkärnan den lilla kärnkroppen och DNS med ärvinformationen. Utifrån den sista blir processerna styrda. De 50 – 80 biljoner celler i vår kropp har olika byggnad, storlek, beskaffenhet och funktion och är helt enkelt underverk, som nästan blir automatiskt styrda. Trots all sin egenart står de i nära kontakt med varandra och är beroende av varandra. De bildar cellstaten.

Såsnart funktionsstörningar uppträder i en cellgrupp, talar vi om ett sjukdomssymtom. Givetvis vet vi, att sjukdomen trots särskilda symtom inte bara begränsar sig på ett organ, utan påverkar hela kroppen ofördelaktigt, eftersom alla celler – som sades innan- sinsemellan står i nära kontakt.

Mineralsalter: Medan alla ämnen – kolhydrater, fett, äggvita -, som är kolföreningar och som betecknas som organiska, kallar man alla föreningar som inte innehåller kol – vatten och mineralsalter – oorganiska. Den sista beteckningen är vilseledande, eftersom den som de organiska ämnena också – är deltagande vid organuppbyggnad som livsgivande faktorer. De deltar inte bara vid uppbyggnaden, utan regulerar ämnesomsättningen och avgiftar kroppen, det betyder att de upprätthåller drivkraften och livsenergin. Låt oss titta ännu nogare på mineralsalterna! De är sammansatta ämnen och består av olika element, och deras minsta byggnadssten är atomen. Förbinder sig flera atomer med varandra, så ingår de en kemisk förbindning. Och denna nya enhet är molekylen. Löser vi upp mineralsalternas kemiskt sammansatta förbindningar i vatten, så förfaller en del av molekylerna i elektriskt positivt och elektriskt negativt laddade atomer eller molekulardelar, som man kallar joner. Därmed salterna ska kunna lösas upp i vatten och för att de ska vara verksamma i denna lösning, måste de bli lämpligt utspädda till D 6, Calcium flouratum, Ferrum phosphoricum och Silicea – eftersom de är svårlösligare – till D 12.

Koksalt är t.ex. en molekyl som består av en atom av det kemiska elementet natrium och en atom klor. I en mer vattnig lösning förfaller molekylen natriumklorid i den elektriskt positivt laddade natriumjonen och den elektriskt negativt laddade klorjonen. Så som vi har erfarit från Kurt Hickethier, förekommer nämligen mineralsalterna i vår organism i löst, joniserat tillstånd. Arten av den elektriska laddningen är bestämmande för deras verksamhet.

Cell och mineralsalter i sitt förhållande till varandra: Vi sade precis, att mineralsalternas verksamhet beror på den elektriska laddningen (ihållande spänning och rörelse). De lösta jonerna i vår kroppsvätska (även kallade elektrolyter)med positiv laddning är kalcium, kalium, magnesium och natrium, de med negativ laddning är klorider, fosfater och sulfater.

Den elektriska jämnvikten blir därigenom bevarad, eftersom positiva och negativa smådelar i samma kroppsvätska kompenserar varandra, utan att förbinda sig med varandra.

En människas kroppsvätska utgör 60%, det betyder att en människa som väger 60 kg har 36 kg vätska, därav 27 kg inom och 9 kg utanför cellerna. Mineralsaltjonerna arbetar delvis inom cellen, delvis i utomcellvätskan. Kalium befinner sig som en viktigt positivt laddad jon inom cellen. Det aktiverar – i samarbete med sulfatjonen – oxidationsprocesser i cellämnesomsättningen. Natrium och kloridjoner regulerar syra – bas – jämnvikten i den extracellulärvätskan.

Vi har alla redan hört från bekanta, vänner och släktingar, att läkaren hade fastställt brister på mineraler: t.ex. på järn och kalcium. För det mesta blev högdoserade mineralsalter ordinerade eller gavs som spruta. Sällan infann sig Bättring. Vad var grunden?

Som vi alla vet, sker skelettuppbyggnaden med hjälp av vår kosts kalkbeståndsdelar. Men förutsättning för det är, att kalkbeståndsdelarna når fram till mellancellvätskerummen över blodbanan och att tillräckligt Calcium – phosphoricum – joner finns, som binder kalken. Om de fattas så kan den upptagna kalken inte användas och blir avsöndrad. (osteoporos, rakitis, ryggradskrökning.). Eftersom det fattas uppstår funktions- och rörelsestörningar. Blir mineralsaltet Calcium phosphoricum D 6 tillfört, kan såväl kalk genom kosten som genom preparaten bli bearbetat, och nämligen därför att det utspädda mineralsaltet verkar som katalysator i cellvätskan, sätter i gång kemiska processer, utan att förlora den egna naturen. Liknande gäller det för Natrium chloratum. När starkare saltlösningar strömmar in i det extracellområdet, stänger sig de små öppningarna i cellmembranet. Denna spärr är nödvändig, för att cellerna och följaktligen kroppen inte blir förgiftade.

Mineralsalterna blir som i förra exempelt, avsöndrade. Tillför vi cellen inga Natrium-chloratum-joner, sätts slemämne fritt (siktbar på ögonlocket)och cellen dör. Vätskehushållet blir rubbat. Först vid motsvarande dos av Natrium chloratum kan vätskeutbytet äga rum och cellen tillfriskna. (Gelatinglansen försvinner.)

Som vi redan har hört, befinner sig salterna i form av joner i en cellösning, där också B.l.A väte- och syrejoner befinner sig. De kan å sin sida tjäna som katalysatorer, bli tillkallade för oxidation (förbränning)och ingå nya förbindningar.

Vi får alltså påstå, att organismen knappt kommer någon vart med kolhydrater, fett, äggvita och mineraler i koncentrerad form, när inte motsvarande mineralsaltmolekyler existerar, eftersom de är funktionsmedel och har uppbyggnad, ämnesomsättning och avgiftning som följd och för att bevara cellstaten livsduglig. Det spelar en särskild roll för vårt blod, som är en utpräglad mineralsaltlösning. Varje cell är som ett kraftverk. Genom ”skillnaden” – olika förhållanden – i och utanför cellen äger ett utbyte av molekyler rum, det har till följd att det osmotiska trycket är beroende av elektrolytiska förhållanden, och frigör energi. Är alla nödvändiga mineralsaltmolekyler i kroppen i en verksamhet (ämnesomsättning)som motsvarar dem, skulle människan vara frisk.

Kommer vi till slutet! Tyvärr måste jag i loppet av min erfarenhet med ansiktsdiagnostiken konstatera, att det inte finns en människa utan mineralsaltbrister, att knappast någon är helt frisk. Även barnen i alla åldersgrupper har delvis redan avsevärda ämnesomsättningsproblem. Vi kommer alla ärftligt belastade till världen och är dagligen utsatta för avsevärda miljöbelastningar i olika former.

Ändå – så menar jag – får vi inte ge upp hoppet, inte resignera; vi måste åstadkomma ett bidrag till ett meningsfullt liv för människorna på denna jord.

Vad menar jag med det? –

– Jag tänker först på en sund, vegetarisk kost, där råkost spelar en stor roll.

– Jag tänker på avtagandet från njutningsmedel och – om det är möjligt – från allopatisk medicin.

– Jag tänker på ett meningsfullt arbete, som bereder glädje, på tillräcklig vila och motion i frisk luft.

– Jag tänker på man ska bemöda sig att leva i frid med sig själv, med familjen med vänner och grannar, ja med världen och med gud.

– När vi dessutom intar mineralsalterna som fattas, uppnår vi inte bara en harmoni i vår cellstat, utan en harmoni i kropp, själ och ande, deras positiva vibrationer, som de hos jonerna i våra celler, frigör energi för en värld med framtid.