Dr. med . Wilhelm Schüssler - biokemins upptäckare

schuessler

Dr. med. Wilhelm Schüssler (1821 – 1898)

Wilhelm Heinrich Schüssler etablerade sig som homeopatisk läkare först i 37 års åldern. Eftersom hans far inte kunde finansiera några studier, tjänade han sitt uppehälle som skribent hos kommunalförvaltningen i Oldenburg/Tyskland. Dessutom vidareutbildade han sig ivrigt inom många områden och studerade stenhårt sex främmande språk, som han även behärskade i ord och skrift (latin, grekiska, engelska, franska, italienska och spanska).

1852 började Schüssler med sina medicinstudier i Paris, fortsatte sedan studera i Berlin och avslutade dem i Giessen. Därefter studerade han ytterligare tre terminer i Prag och återvände sedan till Oldenburg. Det speciella är att Schüssler studerade utan att först ha tagit studentexamen. Som färdig läkare tog han igen den.

Från 1858 arbetade han som framgångsrik homeopatisk läkare och skrev under de närmaste åren många avhandlingar om homeopatin.

Omkring 1870 blev det en vändpunkt i Dr. Schüsslers arbete. Han kom då i kontakt med professor Jacob Moleschotts uppseendeväckande studier om cellforskningen. För första gången fick Schüssler en vetenskaplig bekräftelse på det som han länge hade förmodat; nämligen att bristen på mineralämnen kan föra till störningar i människokroppens mikroorganism.

Även om Dr. Schüssler uppnådde många fantastiska resultat med homeopatin under åren i sin praktik, var han inte helt nöjd med denna form av terapi. Enligt Schüssler hade homeopatin inga fasta regler. Det var något som störde honom och han tyckte att det gjorde homeopatin ännu mer komplicerad.

Outtröttligt forskade han vidare på detta område och tog sakta men säkert avstånd från den homeopatiska läkekonsten. Under loppet av sin forskning blev det mer och mer uppenbart för Dr. Schüssler att det finns en klarhet och enkelhet i naturens lagbundenhet. Med den insikten sökte han energiskt efter ett läkesätt, som för det första har fasta regler och som för det andra inte ständigt behöver kompletteras.

1873 publicerade Dr. Schüssler sina första forskningsresultat om det nya läkesättet och fick genom det stor uppmärksamhet. Ett år senare skrev han i sin bok ”Eine abgekürzte Therapie” (”En förkortad terapi”): Terapier som inte har tillräckligt fasta gränser, utan där nya läkemedel när som helst tillkommer, där man behåller gamla medel eller gör sig av med dem efter ett tag, kan inte ge den nödvändiga säkerhet, som behövs för att hjälpa sjuka människor eller för vetenskapliga förmåner. När Dr. Schüssler kom ut med detta påstående blev han inte populär hos sina kollegor.

I sitt arbete blev Schüssler inspirerad av andra forskare. Förutom Jacob Moleschotts var det framför allt Rudolf Virchow, Justus von Liebig och Gustav von Bunge. Till en början stod det klart att det biokemiska läkesättet omfattade 12 mineralsalter. Omkring 1887 gjordes det en avgörande felkorrigering av de biokemiska salterna, på grund av Gustav von Bunges forskningsresultat. Schüssler tog bort kalcium sulfuricum från sin biokemi och fortsatte att arbeta med elva salter.

Enligt Dr. Schüsslers kunskaper är de här elva salterna fullkomligt tillräckliga för att läka alla sjukdomar, som överhuvudtaget går att läka med hjälp av invärtes medicin. Tyvärr pratas det i dag ändå om 12, 24 och ibland till och med om ännu fler schüsslersalter. Men det kommer inte från Dr. Schüssler och det är inte någonting som han hade velat.

Beroende på det få antalet läkemedel, har det biokemiska läkesättet tills i dag inte fått stor uppskattning i de medicinska kretsarna.

För att uppnå en optimal effekt gav Dr. Schüssler de enskilda salterna i molekulärform. Tillverkningen av biokemin sker efter den potentieringsprocess som används när man tillverkar homeopati. Den gör att mineralsalterna kan tränga igenom cellmembranen. Faktumet att biokemin blir precis så potentierad som homeopatin, gör att en del homeopater har det svårt att dra en gräns mellan båda läkesätten.

Skillnaden är att homeopati i princip snarare använder ämnen, som är främmande för kroppen (ofta till och med giftiga ämnen), biokemin däremot använder bara kroppsegna uppbyggnads och funktionsmedel. Därför kallar man biokemin för ett ”tillfredställande läkesätt”. Dr. Schüssler förklarade det så här, att hans läkemetod avlägsnar störningar i den mänskliga organismen, som uppstått av en brist på oorganiska ämnen (mineralsalter), med hjälp av homogena (likartade) ämnen direkt. Medan homeopatin indirekt uppnår sina resultat med hjälp av heterogena (olikartade) ämnen.

I samband med det biokemiska läkesättet nämnde Dr. Schüssler ansiktsdiagnostiken om och om igen. I sin bok ”Eine abgekürzte Therapie” tillägnade han den ett helt kapitel. Det som man kan urskilja här, är att Dr. Schüssler förstod möjligheten att ställa diagnoser med hjälp av tecken i ansiktet. Han behärskade ansiktsdiagnostiken intuitivt i dess grundstruktur och gav exakta och användbara instruktioner för självstudier. Noggrannare anvisningar om de enskilda tecknens egenskaper gjorde han visserligen inte. Men han beskrev vilka häpnadsväckande resultat det går att få, när man ordinerar den efter ansiktsdiagnostiken.