från Richard von Rüsten
Till magnesium phosphoricums verkningskrets hör avsöndringen av de flyktiga ammoniakgaserna. I fokalinfektioner bildar sig ofta inte bara fasta och flytande förruttnelsegifter, utan också gasansamlingar, som på grund av Magnesium phosphoricumbrist inte kan bli avsöndrad. Sådana gasblockeringar befinner sig många gånger vid tandroten i anslutning till tandinflammationer eller som beledsagande symtom. Gaserna uppstår vid sjuklig förstörelse av de äggvitehaltiga cellerna, men är därför fortfarande bundna vid de fasta ämnena, eftersom det nödvändiga Magnesium phosphoricum fattas i dessa fall. Gasansamlingar bemöter oss mycket ofta som väderspänningsgaser inom mag-tarmkanalen och kräver likaså Magnesium phosphoricum för att kunna avsöndras. Sammanfattat säger vi med forskaren Kurt Hickethier, att Magnesium phosphoricum i kroppshushållet har den högstviktiga uppgiften att avlägsna den skadliga ammoniaken.
Av erfarenhet vet biokemikern, hur magnesium phosphoricum D 6 verkar när man intar den torrt, men att resultatet i användningen höjs, när det här saltet blir upplöst i hett vatten och sen teskedsvis intas. För det här ändamålet kokar man upp vatten och låter all luften strömma ur det, även ammoniaken. I det kalla vattnet är en särskild mängd ammoniak lagrad, medansdet som dryck i hett tillstånd nästan skonar organismen från det, i synnerhet som den vid Magnesium-phosphoricum-brist i vilket fall som helst blir belastad av ammoniak.
Genom ett enkel försök låter det sig lätt bevisas, hur kallt vatten tar ammoniak ur luften. För experimentet skaffar man sig salmiaksprit och fyller den delvis i ett glasrör som är tillsluten i botten. Genom upphettning av vätskan strömmar ammoniaken ut, som förtränger luften uppåt ur röret och själv intar rummet. Man försluter den övre öppningen med tummen och håller det i kallt vatten. Existerar vanlig luft i röret, så finner vattnet ingen plats i det; eftersom en kropp inte förmår attinta en annan kropps rum. Men vårt försök visar oss, hur det kalla vattnet stiger upp i glaset efter det att man har avlägsnat locket, alltså det förtär ammoniaken. Samma försök med kokande vatten övertygar oss från det, att det inte upptar ammoniak. Eftersom hett vatten är fattigt på ammoniak, använder man inget kallt vatten för upplösningen av Magnesium phosphoricum. Då frågar läsaren sig nu, varför han inte precis ska gå så till väga med sitt Magnesium phosphoricum som med de andra Schüsslersalterna som ju tas torrt. Till förklaring hänvisar Kurt Hickethier i sin Lärobok för Biokemi till en kemisk grundlag, som även här ska bli förklarad.
Ammoniak representerar en flyktig gas och blir till följd av en Magnesium phosphoricumbrist bundna vid fasta ämnen. Sammanhållningen av flera ämnen beror på det kemiska släktskapet. Kommer nu ett annat fast ämne som har högre temperatur i närheten, så ingår det förbindningen och driver ut det flyktiga ämnet, även om ämnets kemiska släktskap vid lägre plusgrader kan vara mindre. Utan den högre temperaturen behöver förbindningskraften inte räcka till, för att lösa den gamla föreningen med gasen. Använder man den här lagen på Magnesium phosphoricum, så förmår det visserligen att lösa och avlägsna ammoniaken själv, erhåller ändå en starkare verkangenom vattnets högre temperatur.
Just när det handlar sig om lindring och avlägsning från krampaktiga smärtor, kommer man med het Magnesium phosphoricum tillgänglig snabbare till målet, eftersom resorptionsvägarna på tungryggen utvidgar sig av det heta vattnet och åstadkommer en snabbare övergång in i blodbanan. Därför rekommenderar ansiktsdiagnostikern vid motsvarande brist på Magnesium phosphoricum, att ta det här mineralsaltet hett, och nämligen för det mesta på morgonen, mitt på dagen och på kvällen och varje gång tar man fem tabletter eller en tesked full med pulver.
© by Friedrich Depke • Im Kirschengarten 8 • 56132 Kemmenau • Tyskland